Hemma igen efter några dagar i Barcelona blir jag något förvånad när jag upptäcker att jag har ett butik i källaren. Det har gått så snabbt att jag fortfarande hajar till varje gång jag öppnar dörren till källaren och inte längre möts av illaluktande furupanel och en oreda av trädgårdsredskap, pappersåtervinning och flyttlådor med bortglömt innehåll utan istället öppnar dörren till en fullfjädrad butik. Tavlor och speglar på väggarna, hyllor fyllda med porslin, ett glasskåp fullt med smycken. Allt är prismärkt, med logga, på skrivbordet ligger kortmaskinen och vid dörren står kundkorgarna redo. Hur hände allt det här? Det märks liksom inte att man jobbar mycket när det är så roligt. Så har jag ju fått mycket hjälp också (läs mer om renoveringen här).
Det är nästan så att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det här är på riktigt.
Så här såg det ut för några månader sedan när man öppnade dörren till källaren.
Och så här ser det ut idag
Källaren i huset kallas inte längre för källaren, numera benämner vi den butiken. Bara en sån sak. Det känns liksom inte värdigt att säga källaren längre. Jag går ner i butiken en liten sväng varje dag. Min man har börjat inse att när jag säger “Jag ska bara gå ner och lämna en grej” så betyder det att jag kan vara borta i ett par timmar. Om familjen inte hittar mig när de kommer hem gör de bäst i att börja leta i butiken.
Precis som jag varje kväll tittar till barnen innan jag går och lägger mig, så tittar jag nu till butiken också så att den har det bra inför natten.
Barnen stryker jag lite över pannan och rättar till deras täcken; i butiken kollar jag att allt är släckt och låst, att inget porslin måste stå och trängas en hel natt med nåt som inte färgmatchar och att inga ljusstakar skymmer någon tavla. När jag ser på dem känner jag samma stolhet, samma känsla av att det här har jag gjort själv. Okej, jag erkänner att det är en viss skillnad på mina barn och min butik, ni behöver inte bli oroliga nu. Men ändå, jag känner en väldigt stolthet över vad jag presterat och en längtan att få vara med och uppleva det som kommer i framtiden. Plötsligt anar jag ett annat djup i den där slutscenen i 80-talsserien Macken när Roy ömt tittar in i sin verkstad och säger “Hej då Macken, vi ses imorrn”. Så är det för mig varje kväll.
Hej då Villa Retro, vi ses imorrn. Jag ser redan fram emot det.
Förra veckan följde jag med intresse en något infekterad debatt bland loppis- och retrointresserade på Instagram. Det handlade om huruvida det var lämpligt att ta med sig barn när man besökte antikaffärer. Debatten började med att en handlare uttryckte sin frustration över att barn gjorde sönder saker i butiken och att föräldrar inte höll ordentlig uppsikt över barnen. Sen blev det ganska snabbt så där otrevligt som det lätt blir i debatter på nätet, när man kanske tar i lite mer än vad man hade gjort om man stod ansikte-mot-ansikte och pratade med varandra. Och efter några dagars funderade sitter nu även jag gömd bakom min dator i soffan med en kopp te och känner att jag vill ventilera min åsikt i frågan.
Min inställning till detta är givetvis färgad av att jag själv har barn och inte har låtit det hindra mig från att fortsätta besöka loppisar och antikaffärer. Som ni ser på den här bilden ur en saga av Sara och Anders Wennerström så åkte vi faktiskt direkt från BB till en loppis med vår första son.
Vår andra son döpte vi till Lo för att han så tidigt som möjligt skulle kunna hjälpa oss att hålla utkik efter skyltar märkta LOPPIS längs med vägen på bilsemestrarna.
Genom åren har det alltså blivit ganska många besök på loppisar och antikaffärer med barnen i släptåg. Alldeles säkert till minst en handlares förtret. Nu i helgen i Köpenhamn till exempel fick vi höra att genbrugsbutikken minsann inte var någon ”børnehave ” när barnen testkörde bilarna. Vi la benen på ryggen och hann inte köpa nånting. Barnen konstaterade att de gillade en annan av butikerna mycket bättre, där de fick stå och rota runt i en stor låda med tvåkronorsfynd i säkert 45 minuter, provleka lite och småprata med tanterna i disken, som tyckte det var roligt att barnen valde med sådan omsorg. I den butiken hade jag tid att bränna en tusenlapp, för där hade hela familjen trevligt.
Hos Villa Retro är barn alltid välkomna. Vi har en låda med bättre begagnade gratisleksaker, såna där till synes meningslösa små plastgrejer som man som vuxen inte ser nån direkt poäng med, men som med barns fantasi kan generera långa fantasilekar. Där kan ni parkera barnen när ni själva tittar runt i butiken. Vi har även utvalda retroleksaker till försäljning – just nu en jättefin dockvagn från Emmaljunga, en trävagga, träpussel, klossar och böcker. Går något sönder räknar jag med att föräldrarna erbjuder sig att betala, precis som de hade gjort om de själva råkade hade ha sönder något. Det är klart att det vore trist för jag har valt ut varje objekt i butiken med omsorg, men olyckor händer. Vi för heller inte några antika vaser från Ming-perioden eller några hembudspliktiga fornfynd.
Men en del klenoder har vi förstås. Skulle uppskatta om barnen inte gick bärsärk bland Berså-porslinet och inte heller kastar boll mot hyllan där ishinken från Svenskt tenn står. Så ska de krascha något så säger jag som i Sällskapsresan ”sikta på nåt billigt älskling”.
Tillsvidare har Villa Retro öppet första söndagen i månaden mellan klockan 12-16. Nästa öppettillfälle är således den 2 mars. Vi säljer också via Instagram och Facebook, där vi försöker att regelbundet lägga ut smaskiga bilder ur sortimentet. Om man ser något där som man bara måste lägga vantarna på innan öppetdagen går det fint att höra av sig till alexandra@villaretro.se och boka en tid eller be oss att skicka. En vecka innan den söndagen vi har öppet stänger vi för online-försäljning, och det är först till kvarn som gäller på öppetdagen. Detta för att det ska bli lättare för er kunder att överblicka vilka varor som fortfarande finns till försäljning innan ni kommer hit.
Vi vill inte inte vara med om att någon har rest hit hela vägen från Flen för att köpa en keramikuggla bara för att konstatera att någon annan knep den online 20 minuter tidigare.
Skulle ju vara ledsamt för alla inblandade, inte minst för ugglan. Välkomna!
Det finns personer (tydligen) som har annat för sig på fritiden än att ränna runt på loppisar och att trycka reload på auktionssajter. Märkligt men så är det. Det finns också de som inte själva vill gå in i affärer där det säljs begagnade varor eftersom ”det luktar kattpiss” (jag citerar ordagrant en person som kan få förbli anonym). Men dessa personer vill ändå åt godbitarna från dessa ställen, som välbevarade teakmöbler, mässingsljusstakar med patina och vackert porslin som gått ur produktion – ja, helt enkelt inredning och bruksvaror med mer personlighet än vad som kan erbjudas i butiker som säljer nyproducerat. Hur ska då dessa stackars själar gå till väga? De ska naturligtvis vända sig till Villa Retro.
Genom åren har jag ofta fått frågan: Du som går så mycket på loppis, kan inte du leta efter en grej åt mig?Jag har haft dessa önskningar i bakhuvudet någonstans och ibland haft turen att springa på precis det någon önskat sig. Ibland är jag till och med lite synsk och känner på mig i mitt högra knä vad människor önskar sig, utan att de ens har uttalat det.
Som när jag strosade runt med familjen på kullerstensgatorna i jylländska Ebeltoft och plötsligt i ögonvrån fick syn på en jättelik guldkringla som låg och drällde utanför dörren till en antikaffär.
Jag kände liksom på mig att min svägerska behövde en sån till sitt då nystartade Solhaga Stenugnsbageri och när vi ringde hem visade det sig att det var just precis vad hon letade efter. En dansk, antik bageriskylt i form av en kringla. Visst blev det fint? På samma sätt liksom kände jag på mig att när min svärmor sa att hon letade efter fem assietter till Arabia-servisen Ruija så var hon egentligen sugen på hela 76 delar, inklusive mattallrikar, uppläggningsfat, ja hela karotteriet. För det är klart, när hon såg en komplett servis framför sig insåg hon ju att det var just precis vad hon saknade.
Så där har jag hållit på. Under hösten förra året växte tanken om att göra detta letande mer systematiserat. Det var grunden till Villa Retros tjänst Personal lopper.
Personal lopper är en parafras i sann gôteborgsk anda på begreppet Personal shopper, någon som ger vägledning och handplockar passande varor, ofta kläder. Men vi specialiserar oss på att hjälpa kunderna att hitta rätt objekt i loppisdjungeln, handplockat av Villa Retro.
Beställningarna kan vara väldigt breda och öppna – ett fint vintage-smycke att ge bort i födelsedagspresent, ett sideboard som ska passa som tevemöbel, en lampa i grönt att hänga över köksbordet. Du behöver inte veta exakt vad du är ute efter, vi kan hjälpa dig att ta fram en passande lösning. Om det är något särskilt du letar efter, skicka gärna en bild på ett liknande objekt eller på miljön där det ska passa in, så blir det lättare för oss att hitta något passande.
Prissättningen varierar utifrån de objekt som önskas. Ge oss ett maxpris som du är beredd att betala. Vi säljer varorna till rimliga marknadspriser, som baseras på en sammanvägning av de priser som tas på nationella auktionshus och begagnatmarknader. Vi kan inte ta ut samma priser som antikaffärerna i Stockholm och Köpenhamn, å andra sidan vill vi inte vara så billiga att de tar lastbilen till Göteborg och köper upp vårt lager. Det är förstås oftast billigare (och för en del roligare) att själv leta runt på loppisar, auktionssajter och begagnatmarknader. Det här är en tjänst för den som inte vill eller hinner göra det, för den som vill ha smakråd, eller för den som vill ha hjälp att hitta något som inte så ofta dyker upp på marknaden. Och såklart för den som är orolig för det där med kattproblematiken.
Letar du efter något som Villa Retro ändå försöker ha i lager eller som är lätt (om dock inte alltid billigt) att få tag på, som t.ex. stringhyllor eller populärt retroporslin, går det ofta fortare att fullfölja uppdraget. Andra saker är lite klurigare och kommer då att ligga som bevakningar en längre tid. Vad sägs till exempel om ett antikt notställ i trä med inbyggd belysning, som beställts av en violastvän på Göteborgsoperan. Eller ett raster till den klassiska Bumling-lampan i den storleken som gått ur produktion, för att maskinen som används för att tillverka rastret har gått sönder. De sakerna kommer att ta tid att hitta. Men skam den som ger sig.
Rätt som det är får jag bingo på en bakluckeloppis på nån avlägsen landsort eller får ett meddelande från en internationell auktionssajt. Och då kommer det där ruset, kicken av att hitta det där extra svårfunna och samtidigt göra någon glad.
Det är den kicken som gör personal lopper-jobbet så skoj! Välkomna med era beställningar och förfrågningar. Skicka ett epost till personallopper@villaretro.se så hör vi av oss.
Villa Retro önskar gott nytt år! 2013 var ett spännande år, då en tio år gammal idé om att sälja fina fyndade secondhandvaror hittade sin plats i mitt liv. Trots att vi knappt har hunnit öppna har många kunder redan hunnit handla och personal lopper-uppdragen trillar in. Det ska bli roligt att jobba vidare med detta 2014!
Villa Retro har stängt i mellandagarna för att fylla på lagren. Släkten var nämligen här i jul och tömde butiken, när de var som mest glöggfryntliga efter julmiddagen.
Du kan läsa mer om julfirandet och lagerrensningen på min svägerska Saras blogg. Nu har vi i alla fall varit på auktion och loppat runt, så nu finns åter massa fina varor till försäljning. Vi har öppet enligt överenskommelse så om du ser något på bilderna du är intresserad av, hör av dig så kan vi ordna något. Det bästa sättet att hålla sig uppdaterad om varorna vi har till försäljning är att följa oss på Facebook och Instagram. Här kommer några smakprov på vad som finns i butik just nu.
Danskt porslin hos Villa Retro:
Relief ” Kronjyden ” – många delar till teservis finns i lager. Settet på bilden kostar 225 kronor. ”Granit”, Søholm, Bornholmsk stentøj (stengods) sex te/kaffekoppar plus en liten skål. Settet i bild 100 kronor. ”Sonja”, Søholm, Bornholmsk stentøj (stengods) – många delar till teservis finns i lager. Settet i bild 150 kronor.
Eftersom vi har dansk släkt vurmar jag lite extra för danskt retroporslin. Det finns så många fina serviser och de är ofta väldigt sköna att dricka ur. Anspråkslöshet reifierad i stengods.
Och när vi ändå är inne på dansk design kan vi ta en titt på de här stolarna i barnstorlek från Magnus Olesen, som också finns till salu hos Villa Retro.
Stolarna är så söta att om man inte redan har barn så är de en anledning att skaffa, bara för att få möjlighet att inreda ett barnrum med dem.
Så har vi inrett en trevlig tehörna, dit ni är välkomna att sitta ner en stund och provdricka te ur det danska porslinet. Om nu ingen kommer och köper det först, förstås.
Gott nytt år till alla Villa Retros vänner och följare! Hoppas att solen skiner på er 2014!
Det är ett stort nöje att presentera Villa Retros officiella logotyp! Den kommer i lite olika varianter, men kärnan är ett stort, knubbigt, gulligt R i ett härligt gammalt retrotypsnitt. Kanske någon läsare som vet vilket typsnitt det är?
Idén till loggan fick jag när jag loppissurfade lite en afton och snubblade över ett maffigt gammalt R i plåt på en av mina danska favoritretrobutiker Froufrou. Proveniensen till denna tjusiga bokstav är som del av en skylt för det danska företaget Rekord Rens. Låter stabilt. Och som den snabbtänkte läsaren då inser betyder det att det finns ytterligare ett R i omlopp.
Så passa på om du kanske heter Rudolf eller Ragnar eller bara gillar att rulla på R:en i största allmänhet.
Loggan är designad av min vän och kollega Jonas Ivarsson, som utöver att han är professor, familjefar, skejtare och mitt uppe i en totalrenovering av sitt mansion, även kände att han hade lite tid och energi över att hjälpa mig. Tusen tack Jonas! Om ni vill ha mer av den här mannen rekommenderar jag er att ta en titt på hans politiska konstprojekt Ars Royale. Ett namn som för övrigt, inser jag nu, också innehåller ett R…
Med en logotyp tar Villa Retro ännu ett steg närmare att bli en riktig verksamhet i verkliga livet, in the real reality som Profeten brukade säga, och inte bara inne i mitt huvud.
Vilket är tur för där inne finns så mycket konstigt. Men det här, mina vänner, är på riktigt. Rrriktigt.
Ända sedan jag annonserade mitt loppisprojekt har vänner och kollegor tipsat mig om loppisar och auktioner de brukar gå till: ”Du känner väl till det där stället”, ”Har du varit där…”, och ”Då måste du absolut kolla upp…”. Jag har börjat samla på mig tips om frestande ställen runt om i landet och till och med utomlands. Det är verkligen väldigt roligt att ni delar med er. Fortsätt gärna med det. Men nu kommer vi till det tråkiga. Jag kommer dessvärre inte vara lika givmild tillbaka. Var jag får tag på mina saker är ju tyvärr yrkeshemligheter nu. Så det blir inget ”visar du min, så visar jag din”. Det är lite som ett svampställe, kan man tänka. Inget man avslöjar utanför familjen.
Så jag kommer tyvärr inte att berätta vilka loppisar jag frekventerar. Inte ens om ni kittlar mig eller hotar med att dra in fredagschipsen.
Däremot kan jag komma med generella råd om hur man bäst når framgång och lycka när man besöker en loppis.
– Rusta dig rätt. Magväska är förstås oerhört centralt.
De som känner mig sedan innan är medvetna om min faiblesse för denna fullkomligt fantastiska form av väska. I magväskan har du: 1. Kontanter. Cash är fortfarande king på många loppisar. Ibland tar de kort i bara en av kassorna. Ibland går kortmaskinen sönder och Ingegerd som är utbildad på den maskinen sitter och äter räksmörgås i personalrummet och vill inte bli störd. True story. Så ta med kontanter. 2. Måttband och lista på mått på saker i hemmet, storlekar på barnfötter etc. 3. Något för att hålla en jämn och fin blodsockernivå. Börjar du bli yrslig tar du lätt felbeslut. 4. En mobiltelefon så att du kan ringa någon och fråga om du verkligen behöver den här grejen (svaret är för övrigt oftast nej). Telefonen kan även användas till att ta och skicka foton och förstås dela med dig av upplevelsen via sociala medier, för annars räknas det ju inte.
Men vad du än gör, slå av positioneringen på din mobiltelefon innan du facebookar, så du inte råkar avslöja på vilken loppis du befinner dig.
– Häng på låset när de öppnar. De bästa fynden ryker först. Det är ju kurs 1A. Men om du har tålamod, häng också kvar till en stund innan stängningsdags. Då är det många som lägger tillbaka de varor de plockat på sig i början, när de ångrat sig. Personalen har hunnit ställa tillbaka saker som hamnat på avvägar. Beroende på hur de jobbar på just det stället, kan personalen ibland ställa fram nya saker som de har fått in under dagen. Så att besöka en loppis en halvtimma innan stängningsdags är inte alltid en dålig idé. En tröst för oss som inte orkar stressa hemifrån på lördagsmornarna utan vill hinna äta en lugn frukost först.
– När du kommer in på loppisen, grabba tag i en kundkorg med en gång. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt ”jag ska inte ha så mycket ändå, ska bara titta lite”.
Sen går man där med en trave böcker inklämda under armen, en farlig stapel blomkrukor och några galgar som man spetsar folk med. Dessutom kan man få kramp i armen, så kallad loppisarm.
Ibland har jag haft ont i armmusklerna hela dagen efter ett loppisbesök. Ingen bra idé. Undvik loppisarm. Ta en korg direkt.
– I kundkorgen lägger du sånt som du eventuellt ska köpa. Du behöver inte stanna upp och fundera och filosofera kring varje sak innan du lägger ner den i korgen. Var ska den här tavlan hänga, passar verkligen den här gröna färgen där hemma, har barnen redan den här ninja-snubben. Fundera på det sen. Tänker du för länge hinner alla bra grejer försvinna. Stoppa ner potentiellt intressanta varor i korgen och gå vidare direkt. Innan du går till kassan går du sedan igenom allt du lagt ner och sorterar bort onödigheter. Går du tillsammans med vänner kan ni hjälpa varandra att sålla. När du sorterar kan du använda dig av tipsen nedan.
– Köp inte saker du inte gillar, bara för att de är av ett speciellt märke. Om du inte är tonåring, för då är märken förstås jätteviktigt. Men annars, köp sånt som du blir glad av, oavsett tillverkare, designer och stämplar.
– Köp inte glas eller porslin som du inte tänker använda. Vi har gått vidare från generationen som hade finporslin som bara användes vid speciella högtidliga tillfällen. Har du diskmaskin, köp inte något du inte kan tänka dig att köra i maskinen. Okej, ska erkännas att jag har ett par undantag från den regeln. Men det mesta ska gå rätt ner i maskinen och inte stå i skåpen och se livet passera revy.
Drick, krossa, lev.
– Köp inte saker som är trasiga och behöver lagas. Tallrikar och muggar med nagg är inte roliga, oavsett hur länge du har letat och längtat efter just den modellen. Om du inte vet var du ska få tag på reservdelar, köp inte sånt som måste kompletteras för att kunna användas. Vaser som läcker eller måste stå med den limmade sidan inåt är inte heller en bra investering. Ett låst skåp utan nyckel kan i och för sig vara snyggt men det är ju ganska fiffigt om det går att använda så som det är tänkt.
– Böcker kan man verkligen fynda på loppis. Men bläddra snabbt igenom först. Någon kan ha kladdat i boken eller rivit ut sidor. Köp inte de böckerna, om du inte heter Derrida i mellannamn.
– Om du inte är väldigt händig med symaskinen, köp inte kläder som ”bara måste fixas till lite”. Det blir inte av, bättre att vänta och köpa något som passar.
– Var trevlig mot dina loppismedbesökare. Det kan bli hätskt stämning ibland när fyndsuget slår till. Trampa inte ner andra för att komma fram till fynden, ryck inte saker ur händerna eller framför näsan på någon.
Pruta aldrig på en loppis där vinsten går till välgörenhet. För ärligt talat, kom igen nu.
– Och slutligen, om du råkar få med dig något hem som du ångrar att du köpte – ta det lugnt, det ordnar sig. Se till att alltid ha en låda eller pappkasse hemma märkt ”Loppis” som du kan skänka nästa gång du besöker en loppis som tar emot. På så vis återgår dina felköp in i kretsloppet igen.
Det fina med det här loppisprojektet är att det inte är ett ensamt projekt. Det är flera vänner som erbjudit sig att hjälpa till, mer eller mindre frivilligt. Jenny till exempel. I lördags inställde hon sig till tjänst klockan 10.00. Hon hade cyklat till Björkekärr ifrån stan i duggregnet. Jag hasar ner och öppnar dörren i morgonrocken. Jenny utbrister nöjt “Det tog bara 29 minuter hit”. Minen hon har på bilden här kommer sig av att jag då säger “Va, det var ju rätt långsamt?”. En sån fin vän är jag. Trots detta kom Jenny in, antaglig en för att hon var för trött för att cykla tillbaka med en gång.
Men jag försökte släta över lite genom att bjuda på scones innan vi sätter igång. Eller skums, som min yngsta son säger. Och när jag säger att jag bjuder på skums, då är det min man Kaspar som bakar. Så det jag gjorde var alltså mest att hasa runt i morgonrocken. Det är jag å andra sidan ganska bra på. Men jo, jag dukade också. Med loppisfyndat porslin från Bornholmska Søholm. Den här serien heter Sonja. Tekannan i den serien är så vacker så den förtjänar ett alldeles eget blogginlägg längre fram. Skumsen ligger i en fin brödpåse sydd av en annan rar vän, Sofiathestar. Tyget (som heter Tallyho) är designat av Stig Lindberg.
Det var en riktig retrofrukost. Osten och marmeladen var dock samtida.
Stärkta av skumsen gick vi ner i källaren. Här är det tänkt att Villa Retro ska ha showroom för de varor som säljs på nätet och förhoppningsvis även en butik öppen för allmänheten. Större delen av källaren har stått mer eller mindre tom sen vi flyttade in, eftersom den har varit för furuklädd och illaluktande för att varken vi eller våra ägodelar skulle vilja vistas där nere. Så nu måste det hända grejer. När vi kom ner i källaren gick Jenny nästan vilse, så det första vi gjorde var att hänga av några dörrar och ställa undan, så det blev lite färre förvirrande passager. De dörrar som skulle vara kvar var otroligt fula och plastiga så dem hade vi tänkt måla med tavelfärg lite så där modernt. Men när vi började pilla lite på plasten så insåg vi att det rörde sig om en plasttejp i furuimitation. Jag säger det igen, plasttejp i furuimitation. Ett helt rimligt val förstås, avsett att matcha de tidigare furupanelklädda väggarna.
Under furuimitationsplasten dolde sig fina dörrar i ekfanér, som passade mycket bättre in nu när furupanelen är borta.
Sen kom mannen i huset ner och visade var skåpet inte ska stå. Det gjorde han med bravur. När vi var här på visning av huset var det här skåpet fullt med mässingsföremål och frimärken, eftersom förra ägaren direktör Miltander var en riktig samlare han också. Men skåpet måste ändå väck, eftersom det skymde lite av ljuset för resten av rummet. Och jo, även kvinnor kan förstås riva skåp, det är inte det jag säger. Förresten önskar jag mig en kofot i julklapp.
På golvet under skåpet upptäcker vi den här intressanta mögelodlingen. Jenny tycker att det är så läbbigt att hon inte ens vill titta.
Kaspar säger att jag måste ta kort på möglet. Jag vet inte riktigt varför, kanske till nåt äckelprojekt han ska dra igång.
Därför har jag med mina fötter på bilden också, för fötter får man egentligen inte visa på sociala medier.
Jag skrubbade och tvättade mögelgolvet tills fingrarna blödde och jag fick hämta ett Batman-plåster, som gav mig lite extra superkrafter att fortsätta. Sen hann vi inte mer innan det var dags att tvätta av sig mögel och färg och svida om för att gå på 40-årsfest. Men ett stort steg mot Villa Retro har påbörjats! Tack Jenny! Det tokiga är att hon erbjuder sig att komma hit imorgon igen, när väggarna ska målas. Få se om hon kan cykla lite snabbare då.
Vid vilken ålder är det man slutar säga ”När jag blir stor ska jag… bli flygvärdinna, världsberömd författare, skaffa tjugo barn med korkskruvshår, äta chips varje dag” eller vad man nu tänkte sig som Det Perfekta Livet. När slutar man att föreställa sig en framtid där man kan göra precis vad man vill och inte det man borde? Om man har varit präktig som jag slutade man med det ganska tidigt. Raka spåret, inga avvägar. Göra karriär, skaffa man, bli doktor, föda barn, skaffa hus, föda ett barn till, bli docent, skaffa ännu större hus, jobba ännu mer… Och sen då. Bli professor. Sen, SEN skulle jag ta och leva lite. ”När jag blir professor ska jag…” blev mitt nya ”när jag blir stor”. När jag blir professor ska jag sluta på universitetet och öppna antikaffär på Ravnsborggade i Köpenhamn. Hade jag tänkt. Men jag stupade en bit innan mållinjen. Jobbade väldigt mycket. Hade tråkigt. Fick ångest. Jobbade mer. Fick ännu mer ångest. Blev inte utbränd, men inbränd. För jag blev instängd i mig själv och det liv jag jobbat så hårt för att bygga upp. Jag hamnade på Psyket och träffade en profet som sa:
”Du har en liten tant inom dig som väntar på att komma ut. Du ska sitta på ett kafé med en hatt och odla lite skägg. Så varannan dag så gör du det och varannan dag så sitter du i en sandlåda och är ett barn, med hink och spade. Då har du hittat din extraordinära nisch.”
Jag har ägnat en stor del av min konvalescens åt att fundera över min extraordinära nisch. Vad jag ska göra de där dagarna jag inte jobbar. Jag har fått ”väldigt många bra idéer” lite för ofta. Som tur är har vi ett stort hus, för en del av mina bra idéer har resulterat i en del otympligheter. Spela pingis – JA, kanske är det pingis som är min nisch? Nu upptas garaget av stort pingisbord. Jag har spelat en gång. Väva – JA, kanske är det väva som är min nisch? Nu står delarna till en gigantisk vävstol i vardagsrummet, men jag har inte orkat montera ihop den och trasmattor kan man ju ändå köpa så billigt på loppis. Om jag nu hade gillat trasmattor. Vilket jag inte gör. Gå på loppis däremot, det har jag ju alltid gillat, kanske är loppis min nisch? Jag tar en sväng fyra-fem dagar i veckan. Oavsett dagsformen tvingar jag mig ut och iväg och nästan alltid hjälper det, när jag kommer innanför dörren, greppar en kundkorg och börjar gå runt bland alla gamla grejer, i den lite syrliga doften av nån annans levda liv, då släpper ångesten och jag kan för en liten stund leva precis i nuet. Tankarna vill inte föra mig någonstans, de vill mig inte längre något illa. Det förstår ni ju att en sån känsla är beroendeframkallande. Lopp-aholic. Efter ett par månader är källaren nu full av loppisfynd.
Så, det blev ingen antikaffär på Ravnsborggade. Än så länge. Jag börjar i lite mindre skara med webbutik och showrum i källaren hemma på Sågspånsgatan i Björkekärr.
Inte lika exotiskt men ändå väldigt roligt. Och roligt var hela poängen. För jag ska inte quit my day job. Så tokig är jag inte. Det här är en så kallad hobby. Något som vanliga människor ibland har, när de vill göra något annat än att jobba och ta hand om sitt hem och familj. Det kallas att ta hand om sig själv. Det ska jag pröva nu.
Tanken är att Villa Retro ska öppna första december. Men det där låter farligt mycket som ett projekt med en (totalt omöjlig) deadline, inte som en hobby. Så vi får väl se hur det blir med det. Ni som vill är välkomna att följa mig på vägen!
Endast en konstaterat tokig människa skulle få för sig att dra igång en verksamhet i det här råtthålet.
