Hemma igen efter några dagar i Barcelona blir jag något förvånad när jag upptäcker att jag har ett butik i källaren. Det har gått så snabbt att jag fortfarande hajar till varje gång jag öppnar dörren till källaren och inte längre möts av illaluktande furupanel och en oreda av trädgårdsredskap, pappersåtervinning och flyttlådor med bortglömt innehåll utan istället öppnar dörren till en fullfjädrad butik. Tavlor och speglar på väggarna, hyllor fyllda med porslin, ett glasskåp fullt med smycken. Allt är prismärkt, med logga, på skrivbordet ligger kortmaskinen och vid dörren står kundkorgarna redo. Hur hände allt det här? Det märks liksom inte att man jobbar mycket när det är så roligt. Så har jag ju fått mycket hjälp också (läs mer om renoveringen här).

Det är nästan så att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det här är på riktigt.

Så här såg det ut för några månader sedan när man öppnade dörren till källaren.

Källaren i huset kallas inte längre för källaren, numera benämner vi den butiken. Bara en sån sak. Det känns liksom inte värdigt att säga källaren längre. Jag går ner i butiken en liten sväng varje dag. Min man har börjat inse att när jag säger “Jag ska bara gå ner och lämna en grej” så betyder det att jag kan vara borta i ett par timmar. Om familjen inte hittar mig när de kommer hem gör de bäst i att börja leta i butiken.

Precis som jag varje kväll tittar till barnen innan jag går och lägger mig, så tittar jag nu till butiken också så att den har det bra inför natten.

Barnen stryker jag lite över pannan och rättar till deras täcken; i butiken kollar jag att allt är släckt och låst, att inget porslin måste stå och trängas en hel natt med nåt som inte färgmatchar och att inga ljusstakar skymmer någon tavla. När jag ser på dem känner jag samma stolhet, samma känsla av att det här har jag gjort själv. Okej, jag erkänner att det är en viss skillnad på mina barn och min butik, ni behöver inte bli oroliga nu. Men ändå, jag känner en väldigt stolthet över vad jag presterat och en längtan att få vara med och uppleva det som kommer i framtiden. Plötsligt anar jag ett annat djup i den där slutscenen i 80-talsserien Macken när Roy ömt tittar in i sin verkstad och säger “Hej då Macken, vi ses imorrn”. Så är det för mig varje kväll.

Hej då Villa Retro, vi ses imorrn. Jag ser redan fram emot det.