Hemma igen efter några dagar i Barcelona blir jag något förvånad när jag upptäcker att jag har ett butik i källaren. Det har gått så snabbt att jag fortfarande hajar till varje gång jag öppnar dörren till källaren och inte längre möts av illaluktande furupanel och en oreda av trädgårdsredskap, pappersåtervinning och flyttlådor med bortglömt innehåll utan istället öppnar dörren till en fullfjädrad butik. Tavlor och speglar på väggarna, hyllor fyllda med porslin, ett glasskåp fullt med smycken. Allt är prismärkt, med logga, på skrivbordet ligger kortmaskinen och vid dörren står kundkorgarna redo. Hur hände allt det här? Det märks liksom inte att man jobbar mycket när det är så roligt. Så har jag ju fått mycket hjälp också (läs mer om renoveringen här).

Det är nästan så att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det här är på riktigt.

Så här såg det ut för några månader sedan när man öppnade dörren till källaren.

Källaren i huset kallas inte längre för källaren, numera benämner vi den butiken. Bara en sån sak. Det känns liksom inte värdigt att säga källaren längre. Jag går ner i butiken en liten sväng varje dag. Min man har börjat inse att när jag säger “Jag ska bara gå ner och lämna en grej” så betyder det att jag kan vara borta i ett par timmar. Om familjen inte hittar mig när de kommer hem gör de bäst i att börja leta i butiken.

Precis som jag varje kväll tittar till barnen innan jag går och lägger mig, så tittar jag nu till butiken också så att den har det bra inför natten.

Barnen stryker jag lite över pannan och rättar till deras täcken; i butiken kollar jag att allt är släckt och låst, att inget porslin måste stå och trängas en hel natt med nåt som inte färgmatchar och att inga ljusstakar skymmer någon tavla. När jag ser på dem känner jag samma stolhet, samma känsla av att det här har jag gjort själv. Okej, jag erkänner att det är en viss skillnad på mina barn och min butik, ni behöver inte bli oroliga nu. Men ändå, jag känner en väldigt stolthet över vad jag presterat och en längtan att få vara med och uppleva det som kommer i framtiden. Plötsligt anar jag ett annat djup i den där slutscenen i 80-talsserien Macken när Roy ömt tittar in i sin verkstad och säger “Hej då Macken, vi ses imorrn”. Så är det för mig varje kväll.

Hej då Villa Retro, vi ses imorrn. Jag ser redan fram emot det.

Förra veckan följde jag med intresse en något infekterad debatt bland loppis- och retrointresserade på Instagram. Det handlade om huruvida det var lämpligt att ta med sig barn när man besökte antikaffärer. Debatten började med att en handlare uttryckte sin frustration över att barn gjorde sönder saker i butiken och att föräldrar inte höll ordentlig uppsikt över barnen. Sen blev det ganska snabbt så där otrevligt som det lätt blir i debatter på nätet, när man kanske tar i lite mer än vad man hade gjort om man stod ansikte-mot-ansikte och pratade med varandra. Och efter några dagars funderade sitter nu även jag gömd bakom min dator i soffan med en kopp te och känner att jag vill ventilera min åsikt i frågan.

Min inställning till detta är givetvis färgad av att jag själv har barn och inte har låtit det hindra mig från att fortsätta besöka loppisar och antikaffärer. Som ni ser på den här bilden ur en saga av Sara och Anders Wennerström så åkte vi faktiskt direkt från BB till en loppis med vår första son.

Vår andra son döpte vi till Lo för att han så tidigt som möjligt skulle kunna hjälpa oss att hålla utkik efter skyltar märkta LOPPIS längs med vägen på bilsemestrarna.

Genom åren har det alltså blivit ganska många besök på loppisar och antikaffärer med barnen i släptåg. Alldeles säkert till minst en handlares förtret. Nu i helgen i Köpenhamn till exempel fick vi höra att genbrugsbutikken minsann inte var någon ”børnehave ” när barnen testkörde bilarna. Vi la benen på ryggen och hann inte köpa nånting. Barnen konstaterade att de gillade en annan av butikerna mycket bättre, där de fick stå och rota runt i en stor låda med tvåkronorsfynd i säkert 45 minuter, provleka lite och småprata med tanterna i disken, som tyckte det var roligt att barnen valde med sådan omsorg. I den butiken hade jag tid att bränna en tusenlapp, för där hade hela familjen trevligt.

Hos Villa Retro är barn alltid välkomna. Vi har en låda med bättre begagnade gratisleksaker, såna där till synes meningslösa små plastgrejer som man som vuxen inte ser nån direkt poäng med, men som med barns fantasi kan generera långa fantasilekar.  Där kan ni parkera barnen när ni själva tittar runt i butiken. Vi har även utvalda retroleksaker till försäljning – just nu en jättefin dockvagn från Emmaljunga, en trävagga, träpussel, klossar och böcker. Går något sönder räknar jag med att föräldrarna erbjuder sig att betala, precis som de hade gjort om de själva råkade hade ha sönder något. Det är klart att det vore trist för jag har valt ut varje objekt i butiken med omsorg, men olyckor händer. Vi för heller inte några antika vaser från Ming-perioden eller några hembudspliktiga fornfynd.

Men en del klenoder har vi förstås. Skulle uppskatta om barnen inte gick bärsärk bland Berså-porslinet och inte heller kastar boll mot hyllan där ishinken från Svenskt tenn står. Så ska de krascha något så säger jag som i Sällskapsresan ”sikta på nåt billigt älskling”.

Välkomna!

Tillsvidare har Villa Retro öppet första söndagen i månaden mellan klockan 12-16. Nästa öppettillfälle är således den 2 mars. Vi säljer också via Instagram och Facebook, där vi försöker att regelbundet lägga ut smaskiga bilder ur sortimentet. Om man ser något där som man bara måste lägga vantarna på innan öppetdagen går det fint att höra av sig till alexandra@villaretro.se och boka en tid eller be oss att skicka. En vecka innan den söndagen vi har öppet stänger vi för online-försäljning, och det är först till kvarn som gäller på öppetdagen. Detta för att det ska bli lättare för er kunder att överblicka vilka varor som fortfarande finns till försäljning innan ni kommer hit.

Vi vill inte inte vara med om att någon har rest hit hela vägen från Flen för att köpa en keramikuggla bara för att konstatera att någon annan knep den online 20 minuter tidigare.

Skulle ju vara ledsamt för alla inblandade, inte minst för ugglan. Välkomna!