Numera reser jag inte till nya länder och platser utan att försöka hinna med några besök till loppmarknader och antikaffärer. Inte för att det alltid är så bra fyndläge – det är ofta svårt att hitta de rätta ställena vid första besöket – men om inte annat är det ofta en intressant upplevelse och en insikt i landets kultur och vardagliga objekt, bortom den regisserade fasad som ofta visas upp på museerna. Så, med den inledande pretentiösa analysen kan vi nu raskt gå vidare till detaljerna. I förra veckan var jag i Nice.

Så fort jag landat på flygplatsen gick jag till informationsdisken och frågade efter antikaffärer och loppmarknader.

Dessa visade sig vara föredömligt utmärkt på kartan; det fanns till och med en egen färg som markerade antikkvarteren. Ja för Nice visade sig vara ett riktigt mecka för den som är intresserad av antikviteter. Vi snackar fläskiga marmorstatyer, bombastiska mässingskandelabrar och allehanda nautiska instrument i ädelträ. Det hela fick sin naturliga förklaring när jag kom ner till hamnen och såg pärlbandet av yachter, alla i storleksklass mindre svenskt hotell. Det är klart att det krävs en del marmor och mässing för att hålla en sån båt flytande, i estetisk bemärkelse då.

Village Ségurane är en samling med 30 butiker i en vacker äldre galleria. Lite längre ner vid hamnen ligger Les Puces de Nice som är ett antal mindre antikbodar.

Där fingrade jag lite på en samling små och ganska oansenliga mässingsföremål, till det facila priset av 39 euro styck. Jag lät mässingspyntet stå kvar till yachtgänget.

Och om det nu är så att någon av mina forskarkollegor läser detta och undrar: nä, hela resan ägnades faktiskt inte åt att stryka runt i antikaffärer; större delen av tiden tillbringades i en möteslokal i en lätt mögeldoftande hotellkällare, där jag tillsammans med brittiska och franska kollegor diskuterade “the screeness of screens”. Det var också väldigt intressant, fast på ett helt annat sätt.

Efter Nice var det dags att åka vidare till Rom, för privat semester. Guideboken var förstås ett loppisfynd.

I Rom var den rekommenderade marknaden Porta Portese (nedre bilden, till höger). Problemet med många marknader är att även om de initialt utgör sig för att sälja begagnade varor så övergår de ofta med åren till att sälja övervägande nyproducerade handväskor, mobiltelefonskal och diverse plastföremål som knappt håller tills man kommit hem. Detta var min upplevelse av Porta Portese, även om jag ska erkänna att jag bara var där i en kvart innan jag vände. Det är alltså mycket möjligt att det finns delar av marknaden som är mer intressant för retro- och vintagefantaster.

Mycket trevligare var det då på Borghetto Flaminio (bild ovan, till vänster), nära Plaza del Popolo. Där fick man betala en liten slant i inträde, 1,6 euro, men det var det värt för det var väldigt välorganiserat och fräscht. Fokus låg på vintagekläder – och är det någonstans man ska köpa sådant så är det väl i Rom. Även ett stort utbud av handväskor, märkesklockor och skor från de stora modehusen.

Själv blev jag mest exalterad över det välsorterade utbudet av fina vintagesmycken. Jag fastnade i ett långt samtal med en äldre kvinna som hade rest mycket i sitt jobb som forskare (inom området internationell aktiehandel) och också hade ett lite lätt besatt intresse av vintagebijouterier från USA, med fokus på 30- till 50-talen. Alla hennes tjänsteresor gjorde att hon hade samlat på sig för mycket smycken och nu behövde sälja, hävdade hon. Lätt hänt, tänker jag. Hon visade mig flera signerade smycken och läste högt ur en italiensk bok om amerikanska bijouterier, som hon egentligen verkade kunna utantill. Denna italienska vintage profesora är min nya förebild.

Den här fina gamla vintagebroschen var faktiskt det enda jag köpte på hela resan. Här fotograferad mot en ännu äldre fond: Forum Romanum.

Nästa vecka bär det av till Korea på konferens, så nu är det dags att börja ta reda på hur det ser ut på loppisfronten där. Alla tips välkomna!