Det är inte varje dag man har en fotograf i vasken. Men det hade vi för några veckor sedan när vårt hem skulle fotograferas för ett inredningsreportage i GP Bostad.
Jag lägger ut en del bilder från vårt hem på Instagram. Från början var jag lite försiktigt med det, eftersom jag tänkte att det skulle bli förvirrande om jag blandade bilder på saker som var till salu i butiken med bilder på hemmet en trappa upp. Men varje inredningsbild resulterade i en likesraket, vilket är mumma för en person som går igång på bekräftelse, så jag fortsatte. Detta ledde till att vi i början av sommaren blev tillfrågade om vi ville medverka i ett inredningsreportage. Det lät ju roligt och dessutom väldigt bra reklam för min verksamhet. Så jag sa ja. Och tänkte att vi har ju hela sommaren på oss att städa och röja undan. För saken är den att även om det kan se välstädat ut på de där Instagram-bilderna, så är sanningen en helt annan, vilket alla vet som varit hemma hos oss. I hallen vadar vi bland jumpapåsar, urvuxna stövlar, barnens stensamlingar och mina loppispåsar. Vi har ett halvfärdigt badrumsprojekt och ett garage fullt med bra grejer som ett pingsbord och en fullsize vävstol, sånt som jag samlade på mig när jag sökte efter meningen med livet (läs mer här).
Inne i flygelrummet förvarade vi innan fotograferingen – utöver den ordinarie inredningen som innefattar en konsertflygel, en orgel, fem gitarrer och en fiol – även en komplett campingutrustning, en sänggavel och tillräckligt mycket lego för att öppna en leksaksaffär.
Så det var bara att kavla upp ärmarna. Jag tror jag tillbringade två timmar på golvet i flygeln och baren med att plocka legobitar ur golvspringorna. Roligare kan man ha i baren en lördagkväll. Men så städat har vi aldrig haft det. Även familjen engagerades i städningen. Min mamma som alltid ställer upp var här och putsade fönster och dammade lister. Det skulle ändå inte synas på bilderna fick vi höra av fotografen Anna von Brömssen sedan så därför säger jag det till er nu. Fönstren var jätterena. Listerna också.
Min man Kaspar har många superkrafter men en av dem är att han är helt magiskt bra på att snabbt städa undan saker så att de försvinner. En del saker är fortfarande borta. Han passade även på att stryka sofforna.
Dagen för fotograferingen var här. Jag hade alldeles för mycket läppstift, barnen var klädda i pretentiöst svart och solen sken.
Barnen ja, de var faktiskt väldigt engagerade i att medverka i tidningen. De bändes loss från sina iPads och fick istället ett loppisfyndat träplockepinn i händerna.
Det fina med våra barn är att de kan leka med nästan vad som helst och få det till att bli något roligt, men de är inte vana vid att leka framför kameran så plockepinnfigurerna simmade ur bild. Detta i kombination med att vi måste vänta tills solen gick i moln för att ta bilderna, gjorde just den tagningen lite komplex.
När det var dags att fotografera baren, där Charlie Norman och Sonya Hedenbratt svängt sina lurviga på 70-talet, då skulle rummet se ut precis som det brukar göra numera, nämligen som ett legorum. Då blev jag tvungen att hälla ut lego över hela golvet igen för att återställa oordningen. Barnen bara gapade när jag vräkte ut lådvis med lego och sopade runt på golvet. ”Mamma, det här får faktiskt du städa.” Jadå, det fixar jag. Till nästa inredningsreportage.
Sen fortsatte barnen att dyka upp med jämna mellanrum och fotobomba, iförda diverse överraskningar ur utklädningslådan.
Vi fotograferade oss igenom rummen. Timmarna gick. Jag började bli lite svettig. Jag sprang upp och ner mellan våningarna, hämtade porslin och ljusstakar i butiken i källaren, bar upp dalahästar till barnrummet, baxade undan en elorgel och flyttade blomkrukor. Fick stå och hålla fram tunga keramikfat i underliga positioner (bra bicepsövning) och öppna ett skåp och lyfta upp och ner tunga stengodsassietter säkert femtio gånger innan det blev bra (triceps). Man blir rätt trött av att bli hemmahos:ad. Fotografen Anna var dock proffsigt lugn och åt energibars framåt eftermiddagen. Hon hade varit med förr.
Här är Kaspar när han tejpar undan 80-talsmarkisens krulliga kant så att den inte ska komma med i bild. Den ramlade ner fem minuter efter att bilden tagits.
Nu återstår att se resultatet. Jag tycker mig ha en viss mediavana efter att ha blivit intervjuad i många olika sammanhang i min yrkesroll som forskare. Men det är klart att det blir väldigt annorlunda när det rör sig om ens eget hem. Samtidigt mycket friare och mer kreativt och utan krav på validitet. Ingen som kommer i efterhand och undrar om det där verkligen stämmer, har vi verkligen data att backa upp det där uttalandet med – har vi verkligen de där vaserna på just det där bordet, den där ljusstaken har minsann publicerats i ett annat inredningsreportage, och är det där ett original eller ett plagiat. Sånt slipper jag nu. Eller?
Här hittar du länken till reportaget i GP Bostad.
