Kategoriarkiv: Villa Retro

With a little help from my friends

Jenny har cyklat.

Det fina med det här loppisprojektet är att det inte är ett ensamt projekt. Det är flera vänner som erbjudit sig att hjälpa till, mer eller mindre frivilligt. Jenny till exempel. I lördags inställde hon sig till tjänst klockan 10.00. Hon hade cyklat till Björkekärr ifrån stan i duggregnet. Jag hasar ner och öppnar dörren i morgonrocken. Jenny utbrister nöjt  “Det tog bara 29 minuter hit”. Minen hon har på bilden här kommer sig av att jag då säger “Va, det var ju rätt långsamt?”. En sån fin vän är jag. Trots detta kom Jenny in, antaglig en för att hon var för trött för att cykla tillbaka med en gång.

20131102_104220-1
Men jag försökte släta över lite genom att bjuda på scones innan vi sätter igång. Eller skums, som min yngsta son säger. Och när jag säger att
jag bjuder på skums, då är det min man Kaspar som bakar. Så det jag gjorde var alltså mest att hasa runt i morgonrocken. Det är jag å andra sidan ganska bra på. Men jo, jag dukade också. Med loppisfyndat porslin från Bornholmska Søholm. Den här serien heter Sonja. Tekannan i den serien är så vacker så den förtjänar ett alldeles eget blogginlägg längre fram. Skumsen ligger i en fin brödpåse sydd av en annan rar vän, Sofiathestar. Tyget (som heter Tallyho) är designat av Stig Lindberg.

Det var en riktig retrofrukost. Osten och marmeladen var dock samtida.

Stärkta av skumsen gick vi ner i källaren. Här är det tänkt att Villa Retro ska ha showroom för de varor som säljs på nätet och förhoppningsvis även en butik öppen för allmänheten. Större delen av källaren har stått mer eller mindre tom sen vi flyttade in, eftersom den har varit för furuklädd och illaluktande för att varken vi eller våra ägodelar skulle vilja vistas där nere. Så nu måste det hända grejer. När vi kom ner i källaren gick Jenny nästan vilse, så det första vi gjorde var att hänga av några dörrar och ställa undan, så det blev lite färre förvirrande passager. De dörrar som skulle vara kvar var otroligt fula och plastiga så dem hade vi tänkt måla med tavelfärg lite så där modernt. Men när vi började pilla lite på plasten så insåg vi att det rörde sig om en plasttejp i furuimitation. Jag säger det igen, plasttejp i furuimitation. Ett helt rimligt val förstås, avsett att matcha de tidigare furupanelklädda väggarna.

Under furuimitationsplasten dolde sig fina dörrar i ekfanér, som passade mycket bättre in nu när furupanelen är borta.

20131102_11525520131102_122431

Sen kom mannen i huset ner och visade var skåpet inte ska stå. Det gjorde han med bravur. När vi var här på visning av huset var det här skåpet fullt med mässingsföremål och frimärken, eftersom förra ägaren direktör Miltander var en riktig samlare han också. Men skåpet måste ändå väck, eftersom det skymde lite av ljuset för resten av rummet. Och jo, även kvinnor kan förstås riva skåp, det är inte det jag säger. Förresten önskar jag mig en kofot i julklapp.

20131102_130844 IMG_20131102_131322

På golvet under skåpet upptäcker vi den här intressanta mögelodlingen. Jenny tycker att det är så läbbigt att hon inte ens vill titta.

Kaspar säger att jag måste ta kort på möglet. Jag vet inte riktigt varför, kanske till nåt äckelprojekt han ska dra igång.

Därför har jag med mina fötter på bilden också, för fötter får man egentligen inte visa på sociala medier.

20131102_140607-1 20131102_184804-1

Jag skrubbade och tvättade mögelgolvet tills fingrarna blödde och jag fick hämta ett Batman-plåster, som gav mig lite extra superkrafter att fortsätta. Sen hann vi inte mer innan det var dags att tvätta av sig mögel och färg och svida om för att gå på 40-årsfest. Men ett stort steg mot Villa Retro har påbörjats! Tack Jenny! Det tokiga är att hon erbjuder sig att komma hit imorgon igen, när väggarna ska målas. Få se om hon kan cykla lite snabbare då.

Villa Retro: Min extraordinära nisch

Vid vilken ålder är det man slutar säga ”När jag blir stor ska jag… bli flygvärdinna, världsberömd författare, skaffa tjugo barn med korkskruvshår, äta chips varje dag” eller vad man nu tänkte sig som Det Perfekta Livet. När slutar man att föreställa sig en framtid där man kan göra precis vad man vill och inte det man borde? Om man har varit präktig som jag slutade man med det ganska tidigt. Raka spåret, inga avvägar. Göra karriär, skaffa man, bli doktor, föda barn, skaffa hus, föda ett barn till, bli docent, skaffa ännu större hus, jobba ännu mer… Och sen då. Bli professor. Sen, SEN skulle jag ta och leva lite. ”När jag blir professor ska jag…” blev mitt nya ”när jag blir stor”. När jag blir professor ska jag sluta på universitetet och öppna antikaffär på Ravnsborggade i Köpenhamn. Hade jag tänkt. Men jag stupade en bit innan mållinjen. Jobbade väldigt mycket. Hade tråkigt. Fick ångest. Jobbade mer. Fick ännu mer ångest. Blev inte utbränd, men inbränd. För jag blev instängd i mig själv och det liv jag jobbat så hårt för att bygga upp. Jag hamnade på Psyket och träffade en profet som sa:

”Du har en liten tant inom dig som väntar på att komma ut. Du ska sitta på ett kafé med en hatt och odla lite skägg. Så varannan dag så gör du det och varannan dag så sitter du i en sandlåda och är ett barn, med hink och spade. Då har du hittat din extraordinära nisch.”

Jag har ägnat en stor del av min konvalescens åt att fundera över  min extraordinära nisch. Vad jag ska göra de där dagarna jag inte jobbar. Jag har fått ”väldigt många bra idéer” lite för ofta. Som tur är har vi ett stort hus, för en del av mina bra idéer har resulterat i en del otympligheter. Spela pingis – JA, kanske är det pingis som är min nisch? Nu upptas garaget av stort pingisbord. Jag har spelat en gång. Väva – JA, kanske är det väva som är min nisch? Nu står delarna till en gigantisk vävstol i vardagsrummet, men jag har inte orkat montera ihop den och trasmattor kan man ju ändå köpa så billigt på loppis. Om jag nu hade gillat trasmattor. Vilket jag inte gör. Gå på loppis däremot, det har jag ju alltid gillat, kanske är loppis min nisch? Jag tar en sväng fyra-fem dagar i veckan. Oavsett dagsformen tvingar jag mig ut och iväg och nästan alltid hjälper det, när jag kommer innanför dörren, greppar en kundkorg och börjar gå runt bland alla gamla grejer, i den lite syrliga doften av nån annans levda liv, då släpper ångesten och jag kan för en liten stund leva precis i nuet. Tankarna vill inte föra mig någonstans, de vill mig inte längre något illa. Det förstår ni ju att en sån känsla är beroendeframkallande. Lopp-aholic. Efter ett par månader är källaren nu full av loppisfynd.

Så, det blev ingen antikaffär på Ravnsborggade. Än så länge. Jag börjar i lite mindre skara med webbutik och showrum i källaren hemma på Sågspånsgatan i Björkekärr.

Inte lika exotiskt men ändå väldigt roligt. Och roligt var hela poängen. För  jag ska inte quit my day job. Så tokig är jag inte. Det här är en så kallad hobby. Något som vanliga människor ibland har, när de vill göra något annat än att jobba och ta hand om sitt hem och familj. Det kallas att ta hand om sig själv. Det ska jag pröva nu.

Tanken är att Villa Retro ska öppna första december. Men det där låter farligt mycket som ett projekt med en (totalt omöjlig) deadline, inte som en hobby. Så vi får väl se hur det blir med det. Ni som vill är välkomna att följa mig på vägen!

Endast en konstaterat tokig människa skulle få för sig att dra igång en verksamhet i det här råtthålet.