Villa Retro: Min extraordinära nisch

Vid vilken ålder är det man slutar säga ”När jag blir stor ska jag… bli flygvärdinna, världsberömd författare, skaffa tjugo barn med korkskruvshår, äta chips varje dag” eller vad man nu tänkte sig som Det Perfekta Livet. När slutar man att föreställa sig en framtid där man kan göra precis vad man vill och inte det man borde? Om man har varit präktig som jag slutade man med det ganska tidigt. Raka spåret, inga avvägar. Göra karriär, skaffa man, bli doktor, föda barn, skaffa hus, föda ett barn till, bli docent, skaffa ännu större hus, jobba ännu mer… Och sen då. Bli professor. Sen, SEN skulle jag ta och leva lite. ”När jag blir professor ska jag…” blev mitt nya ”när jag blir stor”. När jag blir professor ska jag sluta på universitetet och öppna antikaffär på Ravnsborggade i Köpenhamn. Hade jag tänkt. Men jag stupade en bit innan mållinjen. Jobbade väldigt mycket. Hade tråkigt. Fick ångest. Jobbade mer. Fick ännu mer ångest. Blev inte utbränd, men inbränd. För jag blev instängd i mig själv och det liv jag jobbat så hårt för att bygga upp. Jag hamnade på Psyket och träffade en profet som sa:

”Du har en liten tant inom dig som väntar på att komma ut. Du ska sitta på ett kafé med en hatt och odla lite skägg. Så varannan dag så gör du det och varannan dag så sitter du i en sandlåda och är ett barn, med hink och spade. Då har du hittat din extraordinära nisch.”

Jag har ägnat en stor del av min konvalescens åt att fundera över  min extraordinära nisch. Vad jag ska göra de där dagarna jag inte jobbar. Jag har fått ”väldigt många bra idéer” lite för ofta. Som tur är har vi ett stort hus, för en del av mina bra idéer har resulterat i en del otympligheter. Spela pingis – JA, kanske är det pingis som är min nisch? Nu upptas garaget av stort pingisbord. Jag har spelat en gång. Väva – JA, kanske är det väva som är min nisch? Nu står delarna till en gigantisk vävstol i vardagsrummet, men jag har inte orkat montera ihop den och trasmattor kan man ju ändå köpa så billigt på loppis. Om jag nu hade gillat trasmattor. Vilket jag inte gör. Gå på loppis däremot, det har jag ju alltid gillat, kanske är loppis min nisch? Jag tar en sväng fyra-fem dagar i veckan. Oavsett dagsformen tvingar jag mig ut och iväg och nästan alltid hjälper det, när jag kommer innanför dörren, greppar en kundkorg och börjar gå runt bland alla gamla grejer, i den lite syrliga doften av nån annans levda liv, då släpper ångesten och jag kan för en liten stund leva precis i nuet. Tankarna vill inte föra mig någonstans, de vill mig inte längre något illa. Det förstår ni ju att en sån känsla är beroendeframkallande. Lopp-aholic. Efter ett par månader är källaren nu full av loppisfynd.

Så, det blev ingen antikaffär på Ravnsborggade. Än så länge. Jag börjar i lite mindre skara med webbutik och showrum i källaren hemma på Sågspånsgatan i Björkekärr.

Inte lika exotiskt men ändå väldigt roligt. Och roligt var hela poängen. För  jag ska inte quit my day job. Så tokig är jag inte. Det här är en så kallad hobby. Något som vanliga människor ibland har, när de vill göra något annat än att jobba och ta hand om sitt hem och familj. Det kallas att ta hand om sig själv. Det ska jag pröva nu.

Tanken är att Villa Retro ska öppna första december. Men det där låter farligt mycket som ett projekt med en (totalt omöjlig) deadline, inte som en hobby. Så vi får väl se hur det blir med det. Ni som vill är välkomna att följa mig på vägen!

Endast en konstaterat tokig människa skulle få för sig att dra igång en verksamhet i det här råtthålet.

9 reaktioner på ”Villa Retro: Min extraordinära nisch

  1. Alexandra. Jag har fält dina inlägg under senaste tiden. Jag som är en digital dinosaurie vet inte hur det här skiljer sig från FB. Men jag hänger med.
    Kram Erling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *