Det fina med det här loppisprojektet är att det inte är ett ensamt projekt. Det är flera vänner som erbjudit sig att hjälpa till, mer eller mindre frivilligt. Jenny till exempel. I lördags inställde hon sig till tjänst klockan 10.00. Hon hade cyklat till Björkekärr ifrån stan i duggregnet. Jag hasar ner och öppnar dörren i morgonrocken. Jenny utbrister nöjt  “Det tog bara 29 minuter hit”. Minen hon har på bilden här kommer sig av att jag då säger “Va, det var ju rätt långsamt?”. En sån fin vän är jag. Trots detta kom Jenny in, antaglig en för att hon var för trött för att cykla tillbaka med en gång.

Men jag försökte släta över lite genom att bjuda på scones innan vi sätter igång. Eller skums, som min yngsta son säger. Och när jag säger att jag bjuder på skums, då är det min man Kaspar som bakar. Så det jag gjorde var alltså mest att hasa runt i morgonrocken. Det är jag å andra sidan ganska bra på. Men jo, jag dukade också. Med loppisfyndat porslin från Bornholmska Søholm. Den här serien heter Sonja. Tekannan i den serien är så vacker så den förtjänar ett alldeles eget blogginlägg längre fram. Skumsen ligger i en fin brödpåse sydd av en annan rar vän, Sofiathestar. Tyget (som heter Tallyho) är designat av Stig Lindberg.

Det var en riktig retrofrukost. Osten och marmeladen var dock samtida.

Stärkta av skumsen gick vi ner i källaren. Här är det tänkt att Villa Retro ska ha showroom för de varor som säljs på nätet och förhoppningsvis även en butik öppen för allmänheten. Större delen av källaren har stått mer eller mindre tom sen vi flyttade in, eftersom den har varit för furuklädd och illaluktande för att varken vi eller våra ägodelar skulle vilja vistas där nere. Så nu måste det hända grejer. När vi kom ner i källaren gick Jenny nästan vilse, så det första vi gjorde var att hänga av några dörrar och ställa undan, så det blev lite färre förvirrande passager. De dörrar som skulle vara kvar var otroligt fula och plastiga så dem hade vi tänkt måla med tavelfärg lite så där modernt. Men när vi började pilla lite på plasten så insåg vi att det rörde sig om en plasttejp i furuimitation. Jag säger det igen, plasttejp i furuimitation. Ett helt rimligt val förstås, avsett att matcha de tidigare furupanelklädda väggarna.

Under furuimitationsplasten dolde sig fina dörrar i ekfanér, som passade mycket bättre in nu när furupanelen är borta.

Sen kom mannen i huset ner och visade var skåpet inte ska stå. Det gjorde han med bravur. När vi var här på visning av huset var det här skåpet fullt med mässingsföremål och frimärken, eftersom förra ägaren direktör Miltander var en riktig samlare han också. Men skåpet måste ändå väck, eftersom det skymde lite av ljuset för resten av rummet. Och jo, även kvinnor kan förstås riva skåp, det är inte det jag säger. Förresten önskar jag mig en kofot i julklapp.

På golvet under skåpet upptäcker vi den här intressanta mögelodlingen. Jenny tycker att det är så läbbigt att hon inte ens vill titta.

Kaspar säger att jag måste ta kort på möglet. Jag vet inte riktigt varför, kanske till nåt äckelprojekt han ska dra igång.

Därför har jag med mina fötter på bilden också, för fötter får man egentligen inte visa på sociala medier.

Jag skrubbade och tvättade mögelgolvet tills fingrarna blödde och jag fick hämta ett Batman-plåster, som gav mig lite extra superkrafter att fortsätta. Sen hann vi inte mer innan det var dags att tvätta av sig mögel och färg och svida om för att gå på 40-årsfest. Men ett stort steg mot Villa Retro har påbörjats! Tack Jenny! Det tokiga är att hon erbjuder sig att komma hit imorgon igen, när väggarna ska målas. Få se om hon kan cykla lite snabbare då.